Jag kan inte minnas att jag någonsin väntat mig så mycket från folkmusikfestivaler som jag har gjort i år. Jag har under det senaste året fått vänner med sig från många olika genrer, från metal till jazz, och min intresse för musik har därför växt till en hel del. Pengar fanns dock inte, så jag anmälde mig till olika frivilliga jobb. Därför dokumenterar jag nu mina erfarenheter för er.
Två erfarenheter är absolut värt att nämna. Min och min fiolistkamrat skulle hämta vatten från bäcken, men vi gick vilse och hamnade i samtal med en skotsk fiolist. Han berättade om hur han en gång hade träffat en folkmusiker som var hemmahörande där och som inte talade samma språk som han. Även om de inte kunde kommunicera med ord kunde denna fiolist dock från sitt minne spela en låt från en annan musiker som den andra musiker verkligen tyckte om.
Jag lyssnade på två vänner som spelade en låt mitt i en paneldiskussion i Mendoza. De spelade en låt som en av deras norska vänner hade lärt dem.
Det som bara gjorde mig nyfiken var hur otroligt vackert detta låttexten beskriver – hur låten kan färdas tusentals kilometer inuti en musikerns huvud och sedan spelas upp här i Kaustinen.
___________
Vid ett tillfälle råkade jag gå förbi Kestikievar och där såg jag en bekant av de musiklärare som är lite äldre än jag. Jag satte mig ner med dem och pratade lite om musik. Det var en trevlig upplevelse eftersom jag knappast skulle ha pratat med dem annars om jag hade stannat hemma.
Jag är musikaliskt mångsidig. Det finns väldigt få genrer som jag inte gillar. Men folkmusik har dock varit något som jag har missat emellanåt. Kanske har jag också ibland betraktat det på det sättet att det kan vara lite tråkigt ibland.
Sedan såg jag Luomuduon.
När jag lyssnade på dem och tänkte över deras snabba tempo och den känsla de skapade, kom jag inte på något annat jämförelseord än – och jag vet hur dumt det låter – många metalband som jag har lyssnat på. Den dopaminupplevelsen och hur den musik får en att känna… det är något som alla måste uppleva själva.
På grund av min tvåspråkighet har jag även fungerat som översättare mellan folkmusikens stora namn och den utländska pressen. Det har varit en trevlig upplevelse. Men jag får inte berätta vad som har diskuterats.
Sen har jag ju gjort alla möjliga dumheter med mina vänner.
Det var en liten översikt över alla saker som jag har gjort. Det finns ingen egentlig röd tråd i min historia, men det finns det inte heller i hela händelsen. Tack för att ni läste!
Pietari Wishart, 15, talangchef på pressbyrån för festligheter