Salla Seppä poserar med en ”vindmaskin” på festivallördagen. Foto av Hilkka Rauhala.
Lördag 16.7.2016
Det börjar lugna ner sig på kontoret.
13.00. Med dagens specialarrangemang avklarade blir det för första gången på hela veckan en stund av fullständig tystnad. Det är helt underbart att kunna koncentrera sig på saker och ting i lugn och ro. Slavonic Tractors repetitioner kan höras från korridoren. Om jag inte kan komma till konserten kan jag åtminstone besöka övningsrummet och få öronen och själen fulla av bulgarisk kvinnlig körsång. Jag tror att jag kom till himlen, för jag har alltid sagt att i min himmel finns det en bulgarisk kvinnokör som sjunger.
Några band var tvungna att ställa in sina spelningar för dagen, men å andra sidan kunde Naiskuoro Harput förlänga sin. Och det ser ut som om jag, som chefsharpisten sa, förlorar min harp-oskuld, eftersom jag får höra och se dem för första gången någonsin. Tyvärr var harpornas och gosskörens gemensamma konsert ett fiasko (som så många andra bra konserter), men lyckligtvis kunde jag i efterhand höra detaljerna om hur några herrar hade gömt sig bakom flygeln och lyckats vrida konfrontationen till ett buktaleri. Jag skrattade högt.
Under de senaste dagarna har också Musikskolans foajé inspirerat till spontana framträdanden och Massikkas scenprogram har pågått utomhus. Trötthet och melankoli ligger i luften, men hjärtat rörs och överväldigas av lusten och glöden hos tusentals musiker som spelar och spelar. Det kan inte hjälpa att man mår bra av det. Usko Välimäki, årets nya mästarspelare, ringde i början av veckan och bad om fler framträdanden, utöver de fem han redan hade haft ville han ha minst fem till. Och dessutom har jag sett honom på bänken, ensam eller med andra spelare, spela var som helst och överallt. Att spela är lika viktigt som att andas. Och att lyssna är lika viktigt som att spela.
Det finns inget sätt att sammanfatta allt som har setts och upplevts under veckan, ord räcker helt enkelt inte till för dessa magiska stunder där livet är så närvarande som det kan vara. Vänskap, en känsla av tillhörighet, överraskning, överflöd, stolthet över sin egen tradition och kultur - det är adjektiv som börjar på Y för att beskriva vad jag tänker på och varför vi gör det här.
Lyckligtvis finns handboken, en bok med minnen, bevarad. På hösten, när man läser tidtabellerna för de olika etapperna och namnen på banden, kommer dessa situationer och ögonblick till liv, och plötsligt är det sommar igen.
Klockan 16.15 kom jag till Women's Choir Harps konsert precis när de klev av scenen. De lovade mig snällt ett privat gig nästa år. På väg tillbaka till Musikgymnasiet stod lördagskvällens huvudnummer Kilema och jammade bredvid Massikka-scenen för en fotosession. Jag fick sällskap av en kvinna. På kvällen jammade jag i Arenan med alla känslor jag samlat på mig under veckan och Kilemas musik. Just nu jagar vi Finlands enda marovanteletta från instrumentmakaren Kimmo Sarja, eftersom alla bandets instrument har försvunnit. Det finns mycket att berätta om i gungstolen igen.
Spelarnas team manager
Salla Seppä