Hälsningar från den ständiga Kaustis-besökaren kom till oss i poetisk form:
Sommarens lyckligaste dagar
lämnades kvar åt mig,
Jag njöt av dem i många år,
från vilken jag hämtade min styrka för resan.
Nu bestämde ödet något annat
tog bort rutten helt från kartan.
Jag vet inte om jag ska ge det en chans
ändå ibland hitta en ny väg.
Skaka kantelen, charma violinen,
I Kaustby kan jag inte höra nu.
Endast i minnet ringer de mjukt i mina öron,
men den enorma mängden tårar av smärta
kan inte mätas på någon skala.
Om bara dessa tårar var ackord
skulle de verkligen ringa i mina kinder.
De lät mig aldrig torka ut,
skulle de vara mitt livs skatt.
Hilkka-Miljetta Lehto
Lahtis