Foto av Jussi Petäjä.
Skrivet av Ville Kangas
Jo, på 1980- och 1990-talen, när kavalkaden var på Rockpaviljongen, låg “bakrummet” under scenen i husgrunden, på kalfjället. Det var kul där som barn när de gamla spelmännen pratade trevligt, tog en cigarett, fick sig en läsk och allas fiolfodral stod bredvid varandra på den kala klippan. Vi gick ut för att röka så att inte hela stället skulle brinna ner. Jag gjorde inte det, men föräldrarna gjorde det.
De långa krabborna drogs upp till sidan av scenen när det var dags att spela. Såvida man inte blev beordrad att sitta på scenen under hela föreställningen. Under generalrepetitionerna hade regissören inte alla sidor i manuset samlade, men den första föreställningen gick alltid bra och publiken älskade den.
En sommar när jag var liten hade jag en roll där jag var tvungen att sitta längst fram på scenen i två timmar och då och då fick jag gå och spela. Allt man fick göra var att vara under scenen i början och i slutet och prata fint. Repetitionerna fortsatte precis som tidigare. Vid generalrepetitionen hade jag inte alla sidor i manuset klara ännu. Men att spela var en riktig barnlek. Men, åh, då blev jag svårt förkyld. Mina ögon blödde och min näsa rann - nästan ända ner till knäna. Jag var tvungen att nysa och nysa hela tiden. Sedan satt jag där längst fram på scenen under hela showen.
Jag gick till läkaren. Jag förklarade att jag hade ett viktigt jobb på Kaustbyfestivalen och att jag var tvungen att göra det ena och det andra och så vidare flera gånger i veckan. Doktorn undrade, i långa tankar, om det var på Kaustbyfestivalen, om det var där. Nåväl, den som ringer måste ha ett botemedel, för att inte förstöra kavalkaden, sa doktorn till slut. Låt oss ge dig den här medicinen, du tar den före föreställningen och sjukdomen försvinner helt under några timmar. Man skriver aldrig ut det här till en förkyld patient, men nu när det är så viktigt ska jag göra ett undantag", sa läkaren.
Jag gick hem och lade mig. Ingenting hände med festivalen. Sedan, på utsatt tid innan kavalkaden började, tog jag den medicin som min läkare hade ordinerat. Och pang, sjukdomen försvann helt och hållet, precis som utlovat. Näsan torkade, nysningarna upphörde.
Jag satt där frisk som en nötkärna under hela showen och spelade programnumren. De gamla spelarna tog sig en tupplur under scenen och pratade fint. Det var trevligt. Föreställningen gick bra, trots att jag inte hade fått ihop manuset ännu vid generalrepetitionerna. Som aldrig förr. Några timmar efter föreställningen kom influensan tillbaka. Jag åkte hem för att sova.
Jag kommer att göra detsamma för de följande presentationerna. Publiken älskade kavalkaden. De gamla timmarna hade en explosion. Dussintals violinfodral stod uppradade på den kala klippan och roliga historier berättades. Jag har fortfarande ingen aning om vad det var för medicin. Men något av det slag som bara skrivs ut till spelare under Kaustbyfestivalen.
Ville Kangas
Författaren är en kompositör och violinist/multiinstrumentalist från Kaustis som släpper ett nytt album den här veckan som heter Plastic Fiddle Band. Albumet kommer snart att finnas tillgängligt på alla de fantastiska streamingtjänsterna på internet. Besök www.villekangas.net för att lyssna på ett smakprov. Releasefesten är - hur skulle det kunna vara - på Kaustinen-festen på Kalliopaviljong Club på lördag.