Skrivet av Sohvi Sirkesalo
Man kan inte låta bli, rörelsen tar över. Det är invigningen av Kaustbyfestivalen, harmonierna står uppradade på Pelimannitalos sluttning, solen skiner, himlen är blå, musiken börjar. Jag är på folkmusikfestivalen för vad jag räknar som min 14:e gång och stämningen är helt rätt.
Jag började arbeta sommaren 1995 på en nyhetsbyrå, där jag stannade i fem somrar. Från 2006 till 2010 var jag informationschef. Under åren däremellan har jag besökt festivalen några gånger och sommaren 2016 var jag volontär för första gången och arbetade som presentatör. Spännande!
Lyckligtvis var mitt första skift inte förrän på tisdagen. På måndagen var det dags att träffa människor, lyssna på musik och komma i festivalstämning. Under 51 veckor om året är jag ibland involverad i folkmusik, främst som åhörare på folkmusikklubbarna i Tampere Telakka. Den här veckan är jag ännu mer engagerad.
Jag började direkt från Arenan och direkt efter Folkdansafton, sex dansgrupper, ett tajt schema. Som tur var fanns det folk jag kände backstage på Arenan och det var en avslappnad stämning. Jag erkände att jag var nervös. Jag har varit värd för många olika evenemang, men det är något speciellt med Arenan: kulisserna, atmosfären, publikens närvaro. Människorna i det bakre rummet förstår, uppmuntrar, skämtar och smittar mig med en känsla av avslappning och till slut, när jag får mikrofonen, blir jag inte nervös alls. Efter måndagens sista trick, Kauko Käyhkö 100 års danser, började jag blev nästan inspirerad att sjunga ”Två gamla haggor...”. Jag älskar den här spikningen!
I onsdags var det överraskningsgig, finlandssvenskarnas egen Lilla spelmansstämman och en fruktansvärd press att tala svenska. Visst kan jag svenska, ja, men att ta emot en publik från grannkommunerna och Österbottens kustland gav extra svettningar för en finländare. Karlebynejdens spelmansgille och andra artister gav råd och hjälp med förnorskningen av språket och till slut, efter en del fumlande, blev det ett skratt. Jag lovade alla att OM jag får vara värd för Spelmansstämman nästa år, så ska jag tala flytande finska.
Backstageområdet i arenan har en helt egen atmosfär. Schemat är ibland mycket krävande, antalet instrument och artister frenetiskt, harmonier transporteras i regn och rusk, mikrofoner och kablar dras på minuten. Som presentatör håller jag mig ur vägen och beundrar roddarnas professionalism. Trassel, trassel, trassel! Kaffe, örfilar, mer kaffe!
Under veckan hade jag nöjet att bjuda in en av mina favoriter sedan ungdomen, Piirpauke, en singer-songwriter som jag beundrar, till scenen. Pave Maijanen och låsa upp den atmosfäriska Yonan och Kyösti Mäki-Mattila en gemensam konsert. Ibland regnade det, ibland var det soligt, ibland var det långt över hundra artister på baksidan av arenan, ibland var det väldigt trångt. På lördagseftermiddagen var det dags för den sista showen för programledaren, den sympatiske och uppviglande Anssi Kelan konsert. Det blev veckans kortaste inslag. En tät rad Anssi Kela-fans stod packade framför scenen, allt jag behövde göra var att säga artistens namn och publiken började skrika och klappa... Den ödmjuke programledaren flyttade sig längst bak på scenen.
På måndag börjar ännu ett glatt jobb som volontär i Kaustby, först i Ihollahallen Timo Alakotilan en solokonsert. Det är spännande!
Författaren bor i Tammerfors och arbetar som föreläsare och koordinator för internationella frågor vid institutionen för konst, musik och media vid TAMK. Han är också aktiv inom teatern Telakka och sitter i styrelsen för Sara Hildens konstmuseum.